Vackra, vemodiga höst

Långsamt vandrar jag i trädgården. Små rundor när vädret tillåter och det finns dagsljus. Letar upp den plats dit solstrålarna hittar. Stannar till. Ibland en längre stund med en bok och en tekopp, ibland bara i varandet av hänförd förundran.

Förundran över allt det vackra. Höstfärgerna. Det mjuka ljuset. De tappra små blommorna som vägrar att ge upp. Lite tilltufsade. Som bleknat i färgerna. Papperslika. Kanske lite frostskadade. Allt från svulstiga dahlior till självsådda små blyga vallmoblommor. Deras kamp rör mitt hjärta. Så ömtåligt och starkt på samma gång.

 

 

Jag tar ett långsamt och utdraget farväl av trädgården som är på väg in i vintervila. En del avsked känns väl igen. Jag vet precis vilken färg bladen på ginkon och ullungrönnen har ögonblicket innan de släpper sina blad. Vi ha gjort detta förut. Andra nya bekantskaper vet jag inte alls när de kommer tycka att det räcker för år.

Sommarblommorna förtjänar lite extra tacksamhet. Så vackra och generösa. Astrar, phlox, luktärtor och alla andra som blommat och blommat. Låtit mig plocka buketter i mängder. Buketter där jag fått försvinna in i kreativitet och vila helt i skapandets tid och rum. Ögonblick av total närvaro och frånvaro.

Men nu börjar vi närma oss slutet av den blommiga tiden. Trots att frosten ännu inte segrat så sliter mörkret, kylan och vätan på blommorna. Långsamt och med omsorg gräver jag upp dahliaknölar, rensar rent i odlingslådorna i köksträdgården så där finns plats för tidig vårsådd och lägger det överblommade i komposten. Tar avsked och förbereder samtidigt för återseende och nystart. Till våren kommer vi vara så redo igen, jag och trädgården.

Fram till dess ska vi vila lite. Och eftersom jag är en drömmare kommer huvudet fyllas av nya planer som jag otåligt vill få förverkliga. Och jag kommer att längta mig lite galen. För jag har svårt att helt vara i nuet, när nuet är en evighet av kyla, mörker och frusen jord. Jag trivs bäst i mjukheten, bland färgerna och livet.

Till dess finns små ljuvligheter som höstkrokus som underlättar. Och idag såg jag att ett av mina olvon börjat blomma med sina små rosa, porslinslika blommor.

Och så den här rosen. Kanske årets vackraste för att den blommar just nu. Medan höstlöven och regnet faller.

 

 

Published by latorpsannika

Hobbyfotograferande trädgårdsnörd med rosfeber. Trädgård i Latorp med ca 200 rosor där jag tillbringar större delen av min lediga tid tillsammans med min man Pontus och cairnterriern William. I min trädgård går passion före perfektion, jag vill ha mycket av allt.

Lämna ett svar