Vaknar upp och det har blivit höst

Vilken helt fantastiskt vacker morgon det var i dag. Över en natt blev det höst kändes det som. Den där lite isiga luften infann sig, tillsammans med ett ljus som är både mjukt och intensivt på samma gång. Ett ljus som får färgerna att vibrera och låter blommorna visa sig från sin allra bästa sida.

Solljuset fick trädgården att plötsligt se ut så där som jag vill att den ska. Mjuk, vilsam och inbjudande. Min blommiga djungel. Alltid precis på gränsen till totalt haveri, men ändå med någon slags kontroll och tydliga rum och linjer.

Tittar in och väcker den här vilande bloggen till liv efter en lite kämpig tid. Under våren avlöste influensorna varandra och toppades med en blindtarmsoperation. Efter operationen var ordern vila och att inte bära någonting. Alltså stannade det mesta av trädgårdsprojekt av, och det fick handla om att bevara och hålla vid liv. Det passar inte riktigt mig som älskar stora projekt och att skapa nytt, men man har ju inte alltid möjlighet att välja.

Räddningen blev Eskil. En cairnterrierpojke på fyra år som flyttade in mitt i semestern.

Äntligen lever vi hundliv igen. Eskil älskar att vara i trädgården lika mycket som jag. Han hjälper så gärna till med både det ena och det andra; gräver, äter jord och knipsar blommor. Jagar katter och skatorna med stor iver och noll framgång.

 Många av oss har haft ett minst sagt utmanande trädgårdsår. Först en evighetslång vinter och en vår som aldrig tog fart, sedan en snabbspolning till någon slags högsommar i juni med hetta och torka. Därefter kom regnet som aldrig tog slut. Snigelinvasion, bladmögel och översvämningar var ett faktum. En semester som regnade bort tillsammans med blomsterdrömmarna.

Många gånger har jag tänkt att nu struntar jag i det här. Jag ger upp och släpper taget. Låter allt bara vara och slutar att kämpa och försöka få till någonting. För emellanåt var det verkligen inte kul att hålla på. Den ena motgången efter den andra, och det kändes som det aldrig blev lätt. Att trädgården aldrig fick vara så där fin och härlig som den kan vara.

Men så står man ändå här nu i september, full av odlingsiver och planer inför nästa år. Med nya lärdomar och erfarenheter och någon slags känsla av att vilja få revansch. En hel del soliga dagar har torkat upp trädgården någorlunda. Blomningen är där, om än lite mer sparsam än vanligt. En hel del grönsaker finns att skörda, och äpplena hänger på träden som gnistrande juveler. Mina små trädgårdsskatter.

Visst gör det lite ont i hjärtat att de varma sommarkvällarna helt uteblev. Och visst märks det i trädgården att den där tiden när man dräller runt och småfixar i skön sol har varit försvinnande liten. Det är lite mer stökigt än vanligt. Lite mer ogräs. Dahliorna har inte fått glänsa fullt ut och trädgårdslandet kunde absolut gett mycket mer. Och det är fortfarande snigelinvasion.

Men vad gör väl det. När det är så vackert som i morse finns det ändå ingen annan stans jag hellre vill vara, eller något annat sätt jag vill ha det på.

Det var så här det blev i år. Nästa odlingsår ligger oskrivet framför oss. Nu börjar vi fylla det. Med drömmar, fröinköp, planer och vårlökar. Nu rundar vi av och börjar om, samtidigt som vi i bästa fall har en liten tids blomsternjut kvar innan frosten kommer. I alla fall för en del av oss. Hos andra har den redan kommit. Låt oss nu krama ur det sista av det här blomsteråret.

 

Published by latorpsannika

Hobbyfotograferande trädgårdsnörd med rosfeber. Trädgård i Latorp med ca 200 rosor där jag tillbringar större delen av min lediga tid tillsammans med min man Pontus och cairnterriern William. I min trädgård går passion före perfektion, jag vill ha mycket av allt.

Lämna ett svar