Februari var vintermånaden som bejakade våren och vågade vägra vinter. Som gjorde sig fri från alla måsten och föreställningar om hur saker ska vara. Som gav upp ett vårskri från djupet av den frusna jorden och släppte taget om frost och kyla. Som lät det sköra gröna med sin urkraft trotsa tiden och fylla våra sinnen.
Februari som var kall om fötterna men varm i ansiktet. Som var mötet mellan vintern som lämnar och våren som kommer, mötet mellan känslan av att inte orka mer och livsenergin som återvänder. Som väcker något slumrande djupt inom oss så vi lite yrvaket och kisande lyfter blicken från marken och rätar upp stela, vintertrötta kroppar som stretat framåtböjda i kylan. Som låter blickar plötsligt mötas och hjärtan öppnas när vi vänder ansiktet mot solen.
Så plötsligt var den där. Den blåaste av allt blått. Med långa, fladdrande ögonfransar tittade den lite trotsigt upp på mig bland alla vissna, bruna löv. Ett lika stort och litet under varje år. Den första blåsippan.
Och jag var inte där! Hm. Hur fixar vi hundpromenader igen!?
Tack för att du skriver så fint!
Ja det måste vi bara lösa! Ännu en anledning till att du byter jobb 🙂 !!
Tack för att du läser!