Vad är egentligen en trädgård? Vad är det den gör med oss, och hur kan en liten plats på jorden bli något av nerven i ens liv, det som man alltid utgår ifrån och ständigt återvänder till? Aldrig blir de frågorna så tydliga för mig som nu i januari, när kylan driver in och fryser marken ogenomtränglig, och jag vet att det kommer vara så i flera månader. Utan att riktigt veta varför fyller en tomhetskänsla mig, någon slags sorg och saknad över någonting som fattas mig. Något både diffust och påtagligt. Och så den där febriga längtan, en rastlöshet som oroar och stökar till på insidan.
Uppenbart kan en trädgård för någon bara vara en plats som följer med ett hus, och något man vill ha så lättskött som möjligt. Eller en funktionell yta att vara på, som ger lite extra plats utöver huset.
Men så finns det vi andra. Vi som lever och andas trädgård och odlande. Som uppfylls av grönskandet, som har klorofyll pulserande i blodomloppet och ögonen fulla av blomblad. Som ständigt har tankarna på former och färger som måste få kombineras och uttryckas, och ett eller tusen projekt runt hörnet. Vi som bara känner livet i oss på riktigt när händerna är jordiga och kroppen arbetats trött med en spade, som blir rusiga av doften av fuktig jord och kodynga, och som alltid minns eller längtar efter något i trädgården. Som går med nacken böjd och spanar efter vårtecken utan begrepp om tid, som känner pulsen slå hårt när något blir så vackert som vi fantiserat om, och som känner glädje bortom ord när smaken av årets första jordgubbe exploderar i munnen. Som ständigt blir häftigt förälskade i nya vackerheter utan förmåga eller vilja att begränsa oss, och som alltid drömmer stort. Vi som känner hjärtat slå när första rosen vecklar ut sina blomblad och ögonen tåras när vi ser den blåaste blåsippan vända ansiktet mot solen. Som vet att inget smakar bättre än det man odlat själv och som känner av i varje liten cell att den första frostnatten är på väg. Vi som rörs till lycka och vemod av den lilla snödroppen som säger att nu börjar det, och nu börjar resan mot hösten, nu är det ett år till vi ses igen. Vad är trädgård egentligen för oss?
Kanske behövs inget svar. Kanske är det fullt tillräckligt att bara få vara i detta. Och att veta att vi är flera. Oavsett om din trädgård är några krukor på fönsterbrädan, en balkong eller en stor odlingsyta, så kan vi förenas i den där gemensamma känslan. Den om att vara en del av livet. Och att oavsett vad som händer runt omkring oss och hur mycket tillvaron skakar om, så är vissa saker precis som de ska vara och alltid varit. Cykliskt. Återkommande. Orubbligt. Livets egen rytm. I januari fryser marken där jag bor, och snön lägger sig och blir kvar ett tag. Ljuset kommer sakta tillbaka, frustrerande långsamt, men precis i den takt det ska. Och det kommer en vår. Ett nytt trädgårdsår.
