December var som ett långt, grått regn. Ett evighetslångt mörker som ville flytta in i sinnet, tyngde på axlarna och tärde på själen. December var en lång sträcka dagar av det som inte var i stället för det som var. Avsaknaden av sol och ljus, av himmel och lätthet, av trädgårdstid och inspiration. Det enda som fanns var tunna stråk av längtan. Som dimstråk som slingrar sig över fälten en tidig augustimorgon, som just bara kan anas i ögonblicket innan solen får dem att försvinna och du undrar om de bara var en dröm. För också längtan behöver näras och gödslas med hopp om möjligheter, och en vägg av mörker kan lätt släcka den lilla längtan som finns.
Men nu släpper jag taget om december och jag ska göda min längtan med krispiga tulpanbuketter i massor. Jag ska plocka kvistar av kejsarolvon och låta dess violdoft väcka mina sinnen. Jag ska ställa små vaser med julrosor i varje oväntad vrå och låta den starka skörheten påminna mig om att man kan strunta i vinterns kyla och blomma ändå. Jag ska köpa onödigt mycket fröer utan tanke på rimlighet och så många dahliaknölar att de kan bilda en stig genom mörkret och ut i färgerna igen.
Jag ska så små fröer, få jordiga händer och se ljuset sakta smyga sig tillbaka. Till en början tvekande, tyst på tå, sedan med allt mer bestämda steg ska det skingra mörkret, både i mitt sinne och runt omkring, så att längtan sprider sig som en feber i hela mig. Och när det väl är tid ska jag klippa rosor till händerna är fulla av blåsor och armarna täckta med rivsår, jag ska gräva till ryggen värker och förfrysa tårna när skorna blivit genomblöta men jag inte haft tid att gå in och byta för jag ska bara och ska bara lite till. Jag ska sitta i vårsolen till ljudet av fågelkvitter och känna vintern lämna min kropp och livsenergin återvända. Och jag kommer älska varje litet ögonblick.
