Vallmo Amazing Grey

För ett par år sedan satt jag och bläddrade slött i mitt instagramflöde när det dök upp en bild på en blomma som fick mig att tappa andan. Jo faktiskt, en så vacker och speciell blomma att jag för en stund glömde bort att andas. Det kändes som att allt som är jag riktades in mot den där blomman och den enda tanken: jag måste ha den!

Blombladen var som av skrynkligt silkespapper i en färgskala jag aldrig tidigare sett på en blomma. Man skulle kunna kalla den grå, men en sådan där grå ton som liksom svävar och förändras i tonen, och rör sig mellan blått, lila och rött. Det var förstås den säregna vallmon Amazing Grey som jag hade fått se för första gången.

Med dunkande puls började jag leta efter frön till denna lilla ljuvlighet. Jag hittade till sist en utländsk fröfirma som skulle få in frön till våren. Som besatt höll jag utkik efter att de skulle komma in. Jag förstod att det bara var en tidsfråga innan den här blomman blev en trädgårdskändis på allas läppar, och att det gällde att norpa åt sig frön snabbt innan de tog slut. Men fröna dök aldrig upp, vare sig hos den fröfirman eller någon annan stans, så jag blev utan. Ett helt trädgårdsår till fick jag drömma och längta.

Men så. Förra hösten fick jag tag på en påse. 200 frön utlovades. Jag vågade inte vinterså som jag brukar göra med vallmo, utan tänkte fjäska så mycket det gick för de efterlängtade fröna. Hos mig gäller också att skydda sådderna från sniglarna som älskar småplantor av vallmo. Vilket är så himla trist, för vallmo är ju enklast att bara direktså på plats, gärna redan på hösten, men gör jag så blir de snigelmat direkt.

För att säkra upp det hela tänkte jag att jag sår hälften av fröna, så har jag ca 100 frön kvar om sådden skulle gå fel. Jag ville inte riskera att bli utan ett år till. Men snopet insåg jag att det var mer som 20 pyttesmå frön i påsen, så det var bara till att så alla på en gång. Sen började den nervösa väntan på att de skulle gro. Jag tror att vart enda frö grodde, och jag kände sådan där våldsam odlingslycka blandad med spänd oro att något skulle gå fel på vägen. Eftersom jag sådde ganska sent kom blomningen igång sent, men alla plantorna blommade och stod ganska länge. Och vilka blommor. De levde verkligen upp till alla förväntningar och lite till. Grått kan ju låta kallt, stelt och tråkigt. Men så var det verkligen inte. Alla blommorna hade lite olika form och färg, och tillsammans skimrade de som fjäderdräkten på en duva i kvällssolen. Så den där perfekta lilla vallmoknappen i mitten och de typiska, långa ögonfransarna som liksom tittar på en så där försiktigt. Dessutom både knoppar den sig fint när den långsamt vecklar ut sina papperskjolar och vissnar vackert, vilket jag är otroligt svag för när blommor gör.

Jag vågade inte lita på att de skulle fröså sig utan införskaffade en ny påse frön tidigare i höstas. Men det hade nog inte behövts, för i jorden där de stod kommer nu fullt av små vallmoplantor. Jag har flyttat lite av jorden till nya rabatter, och hoppas att de dyker upp där också, för den här ljuvligheten vill jag ha kvar i trädgården, och den får gärna sprida sig och dyka upp var den vill. Vissa förälskelser är häftiga och blommar över snabbt, men Amazing Grey och jag kommer hålla ihop länge, det känner jag på mig. I år fick den sällskap av en zinnia som inte alls hade den utlovade färgen, men det blev fint ändå. Nästa år ska den få sällskap av andra sommarblommor i blågrå toner om allt går som det ska med sådderna, och just nu är mina drömmar blommiga, vackra och i gråskala.

I vilka färger går dina sommardrömmar?