Jag har aldrig varit så mycket för påskfirade och påskpynt. Gult och grälla färger ihop med kycklingar, fjädrar och harar har aldrig riktigt funkat för mig. Så plötsligt händer det. Jag går förbi ett skyltfönster och blir häftigt förälskad i en tupp. Jag bara måste ha den. Den krävde att få följa med hem, och tillsammans med lite vårblommor var den allt av påskpynt som blev av pga min olycka med foten. Nu står den därute på ett bord framför huset bredvid lite blå irisar som trotsat häftiga minusnätter och fortfarande blommar. För all del finns där en stackars ihjälfrusen kryprosmarin också som jag ska göra något åt så snart jag orkar, och lite påskliljor som nog aldrig kommer slå ut p g a frosten, men är fina bara för att de bidrar med lite grönt.
