Juli. Du levde inte riktigt upp till de högt ställda förväntningarna. Du var snål med ljumma sommarkvällar, blåa himlar och värmande sol. Men juli är ändå juli, och jag är ett julibarn. Född mitt i sommaren är det för mig som att året börjar och slutar här. I en stilla vila mellan vårens trotsiga tonårsfasoner, höstens crescendo och vinterns trötta slumrande. Ett mellanrum mellan den intensiva vårens förberedelser, sådder och pånyttfödelse, och höstens skördande och vinterförberedelser. Tid att vara utan att göra. Tid att bara uppleva och ta in. Tid att släppa taget. Tid att låta sig gå vilse bland blomblad, rosdoft och fjärilsfladder.
I juli lever jag sommarliv. Låter rosorna rispa mina armar och fötterna gå dit de vill. Händerna blir jordiga och jag äter mig mätt på hallon och drömmar. Eftermiddagsslumrar i trädgården och tar sena kvällsdopp i en sjö. Tankarna vandrar fritt och kroppen rör sig som den vill. Sommarliv som syns i huden, känns i själen och fyller hjärtat. Så vemodet. Att det går mot sitt slut. Att det är dags att släppa taget om detta ljuvliga. Och låta juli bli till augusti.
