Sommarvädret i år har inte riktigt varit som det brukar. Efter en ovanligt torr och varm juni, kom sommaren av sig. Juli var ovanligt kall, framför allt om nätterna, och grönsaksodlandet har gått trögt. Som vanligt tänker jag att det blir bättre nästa år, fast det blir det aldrig. Gönsaksodlande tar tid, och jag förlorar mig ständigt in i nya trädgårdsprojekt som slukar min uppmärksamhet och tid, och köksträdgården får aldrig riktigt den uppmärksamhet den skulle behöva. Huvudet är alldeles fullt av nya idéer och växtkombinationer som vill förverkligas och det går alltid före grönsaksodlandet. Det råkar också gärna hamna olika blommor i odlingslådorna, som självsådda vallmo, en och annan ros och luktärtor.
Jag är väldigt förtjust i combon vallmo och sparris. Det blir så skirt och luftigt tillsammans och rör sig vackert i vinden. Det är lite ängskänsla över det hela, och jag gillar att det går att göra någonting av sparrislådan eftersom själva skördesäsongen är väldigt kort..
Jag blandar också alltid in solrosor bland grönsakerna. I år är det två olika sorters solrosor som samsas med frodig grönkål.
På något sätt brukar det ändå komma fram en liten skörd i odlingslådorna, men det skulle verkligen kunna bli mycket mer. Just nu finns det de vackraste morötter att skörda, vinröda på utsidan och knallorange inuti, och supergoda. Squashen har börjat ge massor och jag har mängder med sallad. Bönor finns det också ganska gott om, och i helgen plockade jag upp all vitlök och hände på tork. Dessutom har jag massor av superfin kål på gång av alla möjliga olika slag, så jag känner mig rätt nöjd ändå. Nu i augusti har vi fått värme och sol i överflöd, vilket ger grönsakerna en extra skjuts. Dock blir det lite kämpigt att hinna med allt vattnande. Som odlare gäller det att följa med i naturens svängningar och snabbt ställa om och hantera de förutsättningar som ges. Både roligt och utmanande.
Nu i augusti har vi äntligen fått de där varma kvällarna när man kan sitta ute riktigt länge. Midsommarljuset är ju speciellt, men augustikvällarna när det blir mörkt på riktigt och man kan se stjärnhimlen är också väldigt mysiga. Jag älskar den sena kvällen när det går att höra alla ljuden i tystnaden. I början av sommaren är det fågelkvitter i det aldrig slocknande ljuset, och nu är det syrsornas spelande i sensommarmörkret. Prasslet från en igelkott och vinandet av fladdermusvingar. Då fylls jag av känslan av att vara en liten del av allt, av naturen och det vilda, och den känslan gillar jag mycket.
Någonstans har jag läst en text om den femte årstiden. Jag minns inte vem som skrev den eller i vilket sammanhang, men beskrivningen stämmer så bra med där vi befinner oss just nu. Någonstans emellan sommar och höst. Den där tiden på året när allt mognar. Dofterna blir tyngre, ljuden skarpare, färgerna mustigare och mer intensiva, jorden är varm och fuktig och allt är på något sätt mer, men också lugnare och mer tillåtande. Nu handlar det mer om att förvalta och ta tillvara, summera och dra lärdomar av hur vårens förberedelser slog ut. Det är en skön tid att landa i, och det känns så hoppfullt att veta att det kommer ett nytt år med möjlighet att upprepa det som gick bra och förändra det som gick mindre bra.
Juli är framförallt rosornas tid, och i år har de blommat så otroligt länge tack vare det svalare vädret. Efter blomningen lägger jag en hel del tid på att klippa bort de överblommade rosorna. Den svala luften tillsammans med täta regnskurar i juli har gjort att rosorna har en del angrepp av svartfläcksjuka, men jag bryr mig inte så mycket om det mer än att jag klipper ner plantorna lite extra. På så sätt får jag bort mycket av det angripna, och plantorna mår bättre när det blir lite luftigare runt dem.
Min trädgårdsförebild Monty Don säger att man alltid ska klippa tillbaka till någonting när man beskär, och det försöker jag följa. I stället för att bara klippa av en gren planlöst så klipper jag vid ett nytt skott eller en ny gren. Dessutom klipper jag inte bara bort det överblommade, utan tar lite mer av grenen så blir plantan tät och fin, vilket ger fler blommor. För den största anledningen till att jag klipper dem nu är att jag hoppas på att de hinner med en blomning till.
Jag klipper också de engångsblommande rosorna, och dem klipper jag ner rejält, så slipper jag klippa dem så mycket i vår. Det gäller att ha en plan för hur jag ska hinna med alla rosor, eftersom jag har ca 200 stycken att ta hand om.
Rosorna samsas med mängder av andra blommor, både ettåringar som ringblommor och vallmo, och fleråriga som phlox, anemoner och klematis. Så liljor, kaprifol och syrenbuddlejor som utöver att vara vackra också doftar ljuvligt. Såhär års har allt havererat i ett fullständigt blomsterkaos, och jag ger bara upp att försöka styra upp det hela. Rabatterna svämmar över, gångarna emellan går knappt att klämma sig fram på och jag tycker det är alldeles, alldeles underbart.
Nu medan rosorna tar sats för en blomning till så tar dahliorna över scenen. En efter en slår de ut och knockar mig med sina färger och olika former. De förtjänar dock ett eget inlägg, och nu är det dags att ta fram vattenkannan igen.