Juni var som att gå balansgång. En kort stund med någon slags inbillad kontroll, som jag visste jag skulle förlora vilket ögonblick som helst. Så jag släppte taget och föll. Rakt ner i junis storslagna, livskraftiga grönska. Överväldigad och förundrad. Gång på gång. Över all växtkraft. Hur kunde jag ens inbilla mig att den skulle gå att kontrollera? Och hur underbart är det inte att bara släppa taget? Att låta allt ha sin gång, ta sin egen väg och bara betrakta, och samtidigt få vara mitt i? Mitt i det där jag tillsammans med naturen har skapat. Min egen berättelse och sagovärld.
I juni föll allting på plats och la sig till rätta. Det blev lugnt igen. Jag förstod min trädgård och min egen tanke, mina val och hur allt hänger ihop. Trädgårdens skönhet tog andan ur mig om och om och om igen. Färgerna, linjerna, samspelet, allt bara stämde i harmoni med en lagom ton av dissonans. Jag blev som nyförälskad igen, och huvudet var fullt av blommor. För juni, vilken blomning du bjöd på. Ett aldrig sinande blomsterhav där den ena vågen oavbrutet följdes av nästa. Jag plockade blombuketter i massor. Lät dem fylla hela huset, och stå för länge till det var vissna blomblad överallt. Tog djupa andetag och kände doften av pion, kaprifol, rosor och luktärter. Kände att varje andetag räknades och var viktigt. För nu är nu och i nästa ögonblick är det borta.
