November. Du var novemberrosor som kämpade tappert. Vackra små ögonblick som sköljdes bort av regn och gråhet. Du var sorg över att se färgerna falla till marken och dagarna försvinna i mörker och orosmoln. Du var tunna stråk av lavendel och kaprifoldoft som dröjde sig kvar som sommarminnen runt husknuten, eller var det kanske bara mina drömmar och längtan? November var en hel evighet av lervälling som klafsade runt fötterna och mörka himlar som vilade tungt på axlarna.
Så de där små ögonblicken. När en sista liten dahliablomma slår ut långt efter första frosten varit här. Små, försiktiga blombuketter på köksbordet bredvid flammande ljuslågor som håller liv i värme och hopp. Höstfärgerna som satte eld på trädgården tillsammans med några obevekliga solstrålar. En adventshelg som kom med skimrande iskristaller och pudrade hela världen i ett tunt lager florsocker. Som fick himlen att lätta ett ögonblick, luften att klarna och hjärtat att slå hårdare.
Och precis där, i ett av de små ögonblicken, slog den första blomman på kejsarolvonet ut. Så liten och skir, som gjord i ömtåligt, blekrosa porslin, men helt oberörd av regn och is, sprider den sin doft av viol i trädgården. En doft full av löften och längtan, som gör nuet vackert, mitt i novembermörkret.
