Förutom att november är ovanligt varm så är den precis som november brukar vara, en månad som slukar färgerna, dofterna, ljuset och med det också all energi. Gråheten, fukten och mörkret välter över en och det känns som att någon slängt en blöt, stickig filt över huvudet. Bara ganska otrevligt och jag får en känsla av att allt krymper och blir trångt. Jag saknar himlen och ljuset som skapar rymd och energi. På något märkligt sätt känns det som att hela livet krymper så här års. Tiden är exakt den samma, ändå känns mina dagar mycket kortare och jag har en ständig känsla av att jag inte får något gjort. Det som fattas mig är såklart trädgårdstiden och allt det där som den ger av frihetskänsla, kreativitet och kravlös meningsfullhet.
Tack vare att november varit så milt så finns det ändå fortfarande lite blomning kvar i trädgården som förgyller tillvaron. Lyxen att plocka in en blek novemberros på köksbordet som sprider en tunn, vag doft av sommar är som rent livselixir. De bleka solstrålarna som just nu lyser in genom ett regnvått fönster och får min vita, dubbla amaryllis att visa sig från sin bästa sida skapar för ett ögonblick den där känslan av rymd som jag saknar. Det lilla och sköra som ändå gör hela skillnaden.
Höstkrokusarna fortsätter att ge blommor i massor. Jag fattar inte hur en liten pyttelök kan ge så många blommor. Kontrasten mellan det skira, våriga mitt i höstens förfall och mer rustika uttryck tycker jag mycket om, och jag är glad att jag nu har höstkrokus lite runt om i trädgården. De kommer snällt tillbaka och sprider sig så sakteliga så de blir fler för varje år.
Vädden har blommat sedan tidigt i somras. Klipper man bort det överblommade så brukar den snällt blomma om ända fram till frosten tar den.
Den här lilla sommarblomman vet jag inte namnet på, men den blommar utan fjäsk hela sommaren och långt efter första frostnätterna om den står lite skyddat.
Höstanemonerna fortsätter att dansa i den isiga novembervinden. Trots att de ser ut som ömtåliga pappersblommor bryr de sig inte så mycket om vädrets nycker.
Så ringblommorna. Som vi under en tid betraktat som ofina och tråkiga. Men som sista åren fått ta välförtjänt revansch. Kanske för att det numer finns så många olika sorter. Lättsådda, frösår sig gärna själva och med riklig blomning hela sommaren så förtjänar de verkligen en plats i trädgården. Underbara i buketter dessutom och inte heller de bryr sig om några frostnätter. Enda problemet är att sniglarna gillar dem lika mycket som jag så de äter glupskt upp mina frösådder.
Solhattarna är också riktigt tåliga höstblommare. Den här ljuvligheten blommade till alldeles nyss.
Så nävorna. Vilka trotjänare. Lite bortglömda under sommarmånaderna när de kanske mest spelar rollen som statist åt de mer uppmärksamhetskrävande primadonnorna, men nu får de glänsa på egen hand och lyser upp med sina färgglada blommor bland vissna höstlöv.
Jag har drömt om ett hav av tidlösa och nu har jag det. Några få lökar har spridit sig till ett lilaglittrande blombladshav. De blommar inte riktigt så här sent på hösten, men för en stund sedan var de där.
Murgrönsviolen är ännu en av dessa sommarblommor som man inte fattar hur det är möjligt att den kan blomma så mycket och länge som den gör. Klarar en del frost, men inte att frysa helt och hållet. Jag övervintrar mina i garaget så kommer de snällt tillbaka på våren. Blommar just nu i min trädgård som om de ljumma julinätterna fortfarande var här.
Blommande lavendel, självsådda penséer och lewisia minglar fortfarande runt altanen som små sommarminnen.
Jag tycker väldigt mycket om salvia, framför allt sorten Caradonna med mörklila blommor och nästan svarta stjälkar. Både färgen och formen passar bra ihop med det mesta, men favoriten är nog tillsammans med rosa rosor. En mörklila klematis kan gärna få väva sig in i den bilden också, och vill man ha lite kontrastfärg blir några limegröna blad vackert till. På hösten lyser de lila spirorna som ädelstenar i höstsolen.
Trädgårdsfantasierna med olika kombinationer och konstruktioner är nästan plågsamt påträngande såhär års. Huvudet blir så fullt av bilder som jag vill göra verkliga i trädgården, men det är flera månader kvar till det låter sig göras. Dessutom börjar platsbristen i trädgården att bli påtaglig.
Trädgårdsstormhatten “Bicolor” är ännu en höstfavorit som fortfarande blommar. Hos mig har den sällskap av rosen “Louise Odier” som varje år är en av de sista rosorna att blomma.
En och annan vallmo dyker fortfarande upp runt om i trädgården.
Cholkladblommorna är ännu en av dessa evighetsblommare. Även de får sova sött i garaget över vintern, men än så länge blommar de på för fullt.
Solbrudarna. Bra namnet i sig är ju rätt coolt. Men färgerna är mer av det heta slaget. Med varma röda, gula och orange toner sätter de eld på höstträdgården. Några enstaka blommor glöder fortfarande i rabatten.
Till sist. Sommarrudbeckian Sahara. Kom igång lite sent i år, men blommar fortfarande. Ljuvlig både i rabatten och i buketter. Den har fått glänsa i egna inlägg tidigare, så sök rätt på dem om du vill veta mer om den här odlingsvärda blomman och så den själv nästa sommar.
Nästa sommar. Underbart att drömma, längta, fantisera och planera. Smått och storslaget, om gamla säkra kort och nyheter som lockar och måste provas. Nya projekt som ska förverkligas och buketter som ska plockas. Hur det än blir. Kommer det bli alldeles underbart.
