William

 

 

 

 

 

William – valpen som stal mitt hjärta från första stund med sin kluriga, lätt skeptiska blick och ett ansikte sött som socker. Som så självklart tog sin plats och visste att från nu är det han och jag. Valpen som vi sedan inte skulle få köpa på grund av ett hjärtfel. Men hur släpper man taget om någon för att den inte är perfekt? Det gjorde vi inte, och i april fyllde valpen elva år.

Valpen som aldrig slutar vara valp. Som alltid beter sig som en fånig liten lillebror som först kollar om inte storebror ska styra upp situationen. Som alltid tar för givet att alla tycker han är härligast i hela världen, och inte ens förstår en tillsägelse för det är bara så otänkbart att någon inte skulle tycka att han är fantastisk i alla lägen. Som blir djupt förorättad om han inte får precis som han vill. Som trots sina elva år fortfarande ser ut som en valp och är det sötaste jag sett, och därför också oftast får som han vill.

 William – den mesta primadonna och livsnjutare man kan tänka sig. Som i alla lägen väljer att mysa i soffan och bli klappad på magen framför precis vad som helst. Som sover så djupt, länge och avslappnat som ingen annan. Ofta så djupt att man då och då måste rädda honom från att trilla ur soffan eller sängen. Eller var än han råkar somna för den delen, kan t ex vara i en bokhylla eller på ett trappsteg.

 

William som tycker att det överhuvudtaget är helt onödigt att kliva upp ur sängen på morgonen. Som hoppar baklänges in i hallen om det regnar när han kommer ut. Som tycker att promenader överhuvud taget är sjukt överskattat. Som däremot gärna blir klappad på magen och gosad med när som helst. Som vet när matte eller husse behöver en valp sovandes i knät som tröst eller hjälp att varva ned efter en stressig dag. Eller när någon behöver livas upp med lite lek och bus. Däremellan slappar han som ingen annan, gärna i ett berg av filtar, kuddar och stickade tröjor i sitt hörn i soffan.

William – som sedan 8 veckors ålder har haft endast en leksak, en grön, konstig gummiboll. Det enda han någonsin velat leka med, som han kräver en viss daglig umgängestid med. Inte alltid så att den ska kastas med, ibland räcker det att bara ligga och titta på den, smaka lite på den eller till och med sova på den. Däremellan ska den kastas, och oftast fångar han den direkt i munnen med en otrolig bollsäkerhet, ibland samtidigt som han snurrar runt i en volt i luften, allt för att fånga sin älskade boll. En gång hittade han sin boll i en av odlingslådorna i trädgården. Sedan dess är han helt övertygad om att vi odlar bollar där.

William – som plötsligt då och då vaknar ur sitt mys och blir alldeles galen, i synnerhet om han ser en katt. Hans puls stiger också om det kommer flygplan som måste jagas bort, eller en grävling, kanin eller annat småvilt. För att inte tala om igelkottar. Han kan också bli hemskt upprörd på cyklister och barnvagnar, eller annat stökigt som går på hans väg och stör hans stilla tillvaro. I våras råkade jag släppa ut honom i trädgården samtidigt som de stackars fasanerna befann sig där, och plötsligt kom terriern med jaktinstinkt fram och av den soffslappande William syntes inte ett spår.

William – som alltid letar upp en solfläck på golvet och lägger sig i. Lycka är om solen letar sig in till någon av hundkorgarna, då hittar man honom garanterat där. Som tycker att det där med trädgård ska hållas på en väldigt lagom nivå, d v s man trippar ut på altanen då och då, kollar så att det inte är några katter eller flygplan i närheten som måste jagas bort, lägger sig och pressar i solen en stund för att sedan strax gå in igen och lägga sig i soffan. Undantaget om det finns gödsel i någon rabatt som behöver ätas upp. Som den primadonna han är avskyr han också insekter. Kryper något på golvet hittar han det garanterat, ställer sig bredvid och skäller uppfordrande till någon tar bort det.

Lite otippat tycker han att det är mysigt att få springa runt i trädgården och busa när det är mycket snö. Då kan han bli alldeles vild och kör ner hela huvudet i snön som fastnar i hans mjuka päls.

William – som alltid vill mysa och vara riktigt, riktigt nära. Som sover tätt tryckt mot mina ben, och som vill bli riktigt kramad när man varit hemifrån en stund. Som kommer med sin mjuka nos och vill pussas ibland, och bekräfta att det fortfarande är han och jag, 11 år senare. Som vet att matte just nu är svag p g a en skada och måste vaktas lite extra, och att storebror Isaak börjar bli gammal och inte hör och ser så bra, så han måste hjälpas lite mer. Som med sitt avslappnade lugn hjälper oss alla att komma ner i varv, och bara andas här och nu. Som håller mitt hjärta och får det att värka av ömhet och kärlek. Tacksamhet till detta lilla liv som jag får ha i mitt liv.

 

 

 

Published by latorpsannika

Hobbyfotograferande trädgårdsnörd med rosfeber. Trädgård i Latorp med ca 200 rosor där jag tillbringar större delen av min lediga tid tillsammans med min man Pontus och cairnterriern William. I min trädgård går passion före perfektion, jag vill ha mycket av allt.

2 Replies on “William

  1. Älskade William. Så mysigt ödmjuk och stöddigt självklar på samma gång, på det charmigaste och härligaste sätt som finns. De där småbrorsorna alltså. Behöver hänga lite med honom just nu och andas med magen på en fläck sol. ❤️🐾

Leave a Reply

Your email address will not be published.*